Picassomuseet i Buitrago de Lozoya

Barberaren och hans bäste vän

En stark vänskap och gemensam livsåskådning förenade de båda männen.

Och den 26-åriga vänskapsförbindelsen mellan Pablo Picasso och hans frisör, Eugenio Arias, har blivit en stor tillgång även för byn Buitrago de Lozoya, som tack vare den har fått sitt eget lilla Picassomuseum.

 

 

 

 

 

 

Foton:
På den gamla goda tiden. Picasso blir klippt av sin vän barberaren.
(Tack till spanska kulturministeriet för att jag fick publicera bilden.)

Det infällda fotot: Barberaren Eugenio Arias, 1997.

 

 

 

 

Historien börjar redan på 30-talet. Pablo Picasso och Eugenio Arias emigrerade båda till Frankrike i början på Franco-epoken och lärde känna varandra en dag när Picasso behövde klippa sig. Konstnären hade vid den tiden bosatt sig i Vallauris, i villan “La Gauloise”, med hustrun Francoise Gilot, mor till Claude och Paloma.

De båda vännerna kom att dela vardagslivet på mäns vis; de spelade kort, besökte barer och gick på tjurfäktning, men även familjerna blev nära vänner. Picasso visade sin uppskattning genom att skänka sin vän olika konstverk, från signerade restaurangmenyer till utsmyckade frisörskrin.

Donation
Mot slutet av 70-talet återvände Eugenio på somrarna allt oftare till sin hemby Buitrago de Lozoya strax utanför Madrid. Där beslöt han sig för att donera hela sin Picassosamling till byn under villkoret, att den inte fick användas i kommersiellt syfte. Därför tar det lilla museet i kommunhusets källare heller ingen entré-avgift.

– Man skall inte tjäna pengar på presenter från en vän, men den som planterar ett träd gör å andra sidan något värdefullt för hela mänskligheten, menar barberaren.

Arbetsmoral
– Picasso och jag hjälpte och stöttade varandra ömsesidigt under alla år, fortsätter han. Vi beskyddade varandra känslomässigt och moraliskt och vi delade en rad värderingar, framför allt när det gällde arbetsmoral.

Pablo Picasso ansåg att den som lever utan att arbeta är en social tjuv och båda vännerna delade uppfattningen att endast den som arbetar och tillför något till mänskligheten är solidarisk.

– Ingen av oss manifesterade våra rättigheter utåt, men vi båda insåg att det inte finns några rättigheter som inte medför skyldigheter i livet. Pablo påstod alltid att arbetet var en nödvändighet och inte en rättighet, som många anser.

– Picasso levde för att skapa, för att ge, för vänskapen, för respekten och för freden och friheten, säger Eugenio Arias.

Vänskap
Eugenios och Pablos starka vänskap varade fram till konstnärens död.

– Jag hade emellertid ingen som helst kontakt med den konstnärliga och intellektuella världen under alla dessa år. Antagligen var det våra likartade karaktärer som förenade oss.

– Det är inte förrän jag har klippt färdigt ett hår som jag upptäcker mina misstag, och då är det redan försent, klagade barberaren en dag inför Pablo. Picasso kände genast igen sig och sa – Du är också en konstnär och en lärling precis som jag.

Ingela Brandberg intervjuade – Monica Andersson fotograferade.

Artikeln lades ut första gången år 2000. Senast uppdaterad: 2008-04-29

Eugenio Arias avled i sitt hem i Vallauris, Frankrike i slutet av april 2008, 98 år gammal. Läs mer om honom i en artikel i spanska dagstidningen El País.

Weekend på La Mancha

Upplev lite mindre turistiska platser vid sidan av de allra bredaste allfartsvägarna dit utflyktsbussarna inte letar sig så ofta.

Vad sägs om en utflykt till La Mancha, ca 20 mil söder om Madrid, i sällskap med Don Quijote?

Några av väderkvarnarna i Campo de Criptana.

Enligt en gammal legend som berättas på La Mancha, sålde en ung kvinna sin själ till djävulen och hade ett förhållande med honom. Ur detta föddes en flicka som, när hon växte upp, visade sig vara sin fars verkliga dotter och ägnade sig åt systematisk miljöförstöring. Hon brände ner de skogar som då fanns och torkade ut vattendragen. Endast väderkvarnarna lämnade hon ifred, eftersom vingarnas rörelser på natten påminde henne om faderns rike.

Den som på allvar har gjort La Manchas kvarnar odödliga är dock inte djävulens dotter utan den store Cervantes med sin berättelse om riddaren Don Quijote de la Mancha som stred mot dem som om de vore jättar.

I Campo de Criptana finns de förnämsta väderkvarnarna bevarade. Där står ännu tio av traktens ursprungliga 32 kvarnar med anrika namn som Burleta, Quimera, Garcilaso. Vissa kan man besöka, t ex den allra äldsta Infanto som är från 1500-talet och har bevarats i sitt ursprungsskick. Platsen framför porten är idag en traditionell samlingsplats för byns äldsta, som man hittar i klungor, småpratande i solskenet.

Campo de Criptana har också bevarat det gamla klostret, El convento del Carmen och La Iglesia de la Asunción. Den lilla byn består av små vita hus med inbyggda gårdar och smala gator och gränder.

Här befinner vi oss på don Quijote de la Manchas verkliga väg. Alla byar i trakten har anknytning till Cervantes.

Arton kilometer bort ligger El Toboso med flera stora palats, varifrån man säger att Dulcinea (hans hjärtas dam) kom och vars hus, beskrivet av författaren, finns bevarat i restaurerat skick i byns utkanter. Det finns ett viktigt Cervantes-bibliotek med översättningar från hela världen och med en bisarr samling av diktator-signerade bokexemplar, bl a av Stalin, Hitler och Mussolini.

Kyrkan i El Toboso är beskriven i boken och byns kloster är också så monumentalt att det ibland kallas La Manchas Escorial. Samhället är en av de få som fransmännen lät vara i fred vid sin invasion, enligt folkmun tack vare att de hade läst om Don Quijote.

Inte så långt därifrån ligger Quintanar de la Orden varifrån Cervantes hämtade några andra litterära figurer. Byn har ett enormt torn, helt utan proportion till byns storlek, och en tjurfäktningsarena från 1300-talet.

Åtta kilometer bort ligger en viktig järnvägsknutpunkt med det stolta namnet, Alcázar de San Juan. I byn finns ett antal kyrkor, t ex Santa María la Mayor, Santa Quiteria och San Francisco, klostret Santa Clara och palatset Gran Prior de los Hospitalarios samt flera bodegor från 1500-talet.

I närheten ligger något så ovanligt för Spanien som flera naturliga sjöar, Las Yeguas, Los Pajaros, Los Carros etc.

Därefter kan man fortsätta vidare till Herencia där ett gott tips är att stanna upp och köpa god ost från trakten och samtidigt titta på ett par intressanta kyrkor: La Merced och La Inmaculada Concepción. Byns väderkvarn heter Maritornes.

Slutligen är Puerto Lápice värd att nämna. Där sägs det att Don Quijote dubbades till riddare. Byn rymmer en mycket välbevarad gammal gård, som idag är ombyggd till restaurang, Venta de Don Quijote.

Text: Ingela Brandberg – Foto: Monica Andersson

Artikeln lades ut första gången år 2000.

“Undervägs varsnade de trettio eller fyrtio väderkvarnar som låg där på slätten, och när Don Quijote väl fick syn på dem sade han till sin vapendragare: “Lyckan fogar våra saker bättre än vi kunde önska, ty där borta ser du, käre Sancho Panza, hur trettio om ej flera hiskeliga jättar kommer emot oss. Med dem tänker jag ge mig i strid och ta livet av dem alla, och med det byte vi får av dem skall vi grundlägga vår rikedom. Ty det är en ärlig kamp, och vi gör Gud en stor tjänst om vi från jordens anlete bortskaffar ett så ont yngel.”

“Vilka jättar?” sade Sancho Panza.

– “De som ser där borta”, svarade hans herre, “de där med de stora armarna, som hos somliga kan vara nära två mil långa.”

– “Ers nåd skall se “, svarade Sancho, “att de som syns där borta inga jättar är, utan väderkvarnar, och det som ser ut som armar är vingarna som svängs omkring av vinden och sätter kvarnstenen igång.”

– “Det märks”, svarade don Quijote, “att du inte är hemmastadd i sådant som rör äventyr. Det är jättar minsann, och är du rädd så laga dig undan och läs dina böner, ty jag skall inlåta mig med dem i en grym och farlig strid.”

Sägande detta sporrade han sin häst Rosinante…”

Ur El ingenioso hidalgo Don Quixote de la Mancha av Miguel de Ceruantes Saauedra.
Tolkad, förkortad och stilistiskt bearbetad av Edvard Lidforss
Forums förlag: ISBN 91-37- 10250-8

Atmosfär och tradition

En morgons strosande bland Madrids allra äldsta butiker blev förfärligt trevlig tack vara gästvänliga och pratvilliga människor. Vi upplevde rush och köbildning bland korvskinn och tygbalar, stillhet och nästan högtidlig stämning hos stans allra äldsta hattmakare.

Framtidsperspektivet ser förvånansvärt ljust ut för de butiker som vi besökte. Samtliga ägare ägnar sig på heltid åt affärerna. De är varsamma med den gamla inredningen och hyser hopp om att kommande generationer skall fortsätta rörelsen. Flera av lokalerna är utvalda som “Establecimiento tradicional Madrileño”, traditionell madridrörelse, och det finns stora förväntningar på den planerade restaureringen av kvarteren runt Plaza Mayor.

(C/ framför gatunamnen står för det spanska ordet för gata: Calle)

Tv: Ägaren till Hojalatería visar upp sina “museiföremål” i källaren
Th: Gregorio säljer korsvskinn i Casa Pajuela.

Casa Pajuela, Articulos de matanza. Miel de abeja
(slakteriartiklar, bihonung) C/Atocha, 95
Här är det kö ut på gatan även utanför den egentliga jakt- och slakttiden. Trångt och gemytligt med hög ljudnivå i ledet, spring och slit bakom disken.

Honung säljs i färdiga krus eller lös vikt i kundens medhavda burkar; honungskaramellerna är garanterat ljuvliga. På golvet står stora jutesär med allehanda kryddor, som mäts upp i skopor. På hyllorna förvaras färdiggjorda kryddblandningar för smaksättning av korvar. Korvskinn av alla slag och snören för korvknytning är ytterligare storsäljare. På en utsirad träpelare mitt på golvet hänger fem storlekars provkorvar i trä som måttstock för skinnen.

Butiken har drivits i 50 år inom samma familj. Vid vårt besök stod man inför ett generationsskifte. Ägaren hade avlidit två dagar tidigare men en son fortsätter traditionen i faderns fotspår och utan att göra ingrepp i inredningen.

Casa Pajuela:
Gregorio säljer honung som hälls upp
i kundernas egna medhavda burkar.

 

 

 

 

Espartería
(Verkstad/butik för espartogräsarbeten) C/Cuchilleros
Redan på gatan utanför ingången skyltar man med vad den långsmala, djupa och dåligt upplysta butiken har att bjuda på: snören och tjocka rep i alla de storlekar per meter, dörrmattor, spatserkäppar, bambustaket i parti och minut, espartogräshattar, blåsbälgar och andra nyttigheter.

Affären har funnits i den nuvarande ägarens, Juan Antonio Sánches, familj i 50 år. Han ärvde den av sin far och har idag själv en son, som såsmåningom vill ta över. Men, säger Sr Sánchez, storleken på affärerna idag går inte att jämföra med dem hans far gjorde, då produkterna användes som bruksföremål i vardagslivet. Idag söker kunderna mest dekorativa inredningsdetaljer.

Casa Hernanz, Cordelería y Alpargatería
(Snör- och espadrillosbutik) C/Toledo, 18
Här hittade vi genast de fårskinnstofflor vi alla tre letat efter, flera färger och modeller till otroligt låga priser. Till sommaren kanske vi återvänder, ty sortimentet av espadrillos är stort.

Dessutom säljs här rep, snoddar och snören, nät av alla slag och tjocklekar, kräftburar och material till makramé-handarbeten. Även i den här butiken berättar man att många av de vardagliga tingen från förr i världen numera endast har en dekorativ funktion.

De äldsta återfunna fakturorna är daterade 1880. Affären är äldre men man vet inte hur gammal. Den nuvarande ägaren är tredje generationen inom samma familj. Det hela började med att farfar kom till stan från landet i början på seklet och fick jobb som biträde i den här affären. Ägaren hade emellertid ont om pengar och betalade aldrig ut hans rättmätiga lön utan gav honom endast mat och husrum hos familjen, en trappa upp ovanpå affären. När ägaren en dag dog, fick expediten affären i byte mot åratals innestående lön. han drev butiken till sin död, lämnade över till en son, och idag är det alltså sonsonen som leder verksamheten.

Fábrica de Churros
(Kokeri av flottyrringar) Cava Baja, 7
Hit kommer hela kvarteret för att köpa “churros” på morgnarna.

Affären/kokeriet har funnits i 64 år och till skillnad från alla andra butiker vi besökt, kommer denna nog att försvinna med den nuvarnade ägaren, som inte tror att barnen tar över.

Lokalen var tidigare en fiskaffär, därav vackra, handmålade kakelplattor med havsmotiv på väggarna.

I bakre kortändan av affären, bakom disken, finns en stor spiskupa i keramik under vilken man flottyrkokar bakverk från sju och elva på morgonen. Olikt många kollegor har man här inte brytt sig om att diversifiera verksamheten genom att även fritera potatis på eftermiddagarna.

Butiken har benämningen “Establecimiento tradicional madrileño – traditionell madridverksamhet.

Calle Imperial, 12
Calle Imperial 12 är ett av de äldsta husen på vår rundvandring. Dess ursprungliga historia känner i alla fall inte de nuvarande innevånarna till. En hållpunkt är att byggnaden var en av de få, som klarade sig undan en häftig brand runt Plaza Mayor år 1700. Idag hyser det vackra huset tre trevliga affärer med gamla anor, en tygaffär, en hattmakare och ett gammalt bläckplåtslageri. Här hoppas man att byggnaden skall bli förklarad kulturminnesmärke och bli renoverad med kommunala medel.

Ramon Bober, Tejidos (Tyger)
Vi kom knappt in i affären där det var mer eller mindre slagsmål om utrymmet, expediterna och tygbalarna.

Väggarna var täckta av mörka, gamla trähyllor, fyllda av klädfoder i alla tänkbara färger och nyanser. Jag räknade till ett tiotal grå och ännu fler bruna – ett mecka för stans alla sömmerskor. Dessutom fyllning till täcken och dylika matlasserade ting samt längst bak i butiken pappersinlindade rullar med någonting okänt, föga säljbart, ty dammlagret var tjockt som i en bodega.

Medrano, Sombrería (Hattmakeri)
Madrids äldsta hattmakare har än idag en verkstad bakom butikslokalen. Här kan man fortfarande måttbeställa snart sagt vilken hattmodell som helst och få den tillverkad på någon vecka. Specialister är de bl a på huvudbeklädnad för präster och tjurfäktare samt herrhattar överhuvudtaget och hattar till olika folkdräkter.

Inredningen är stramt vacker med trägolv och ett rustikt, antikt bord som disk med ett par gamla trästolar bredvid. På väggarna hyllor med enorma, runda hattaskar i prydliga rader.

Men modet har förändrats och idag är den privata kundkretsen liten. Verkstaden lever nu huvudsakligen på beställningar från teatrar och filmbolag i väntan på att modet med huvudbonad för alla skall komma åter.

Den äldsta fakturan som hittats härstammar från 1830. Affären har haft olika ägare och den nuvarande, Beltrán, tog över för ca 20 år sedan.

Hojalatería (Bleckslageri/bleckvaruhandel)
I den gamla butikslokalen finner man mängder av moderna nyttoföremål i metall: silar, spritsar, hinkar, vattenkannor, trattar, vispar, bakplåtar, kak- och puddingformar, rivjärn samt, som en udda artikel, stans största brödkavel.

Går man nerför en brant trappa längst bak i affären, genom en lucka i golvet och ytterligare djupare ner i källaren hittar man den gamla verkstaden, där alla produkter tidigare tillverkades. Idag ges inte ens tillstånd för att driva en verkstad. Men som minnen från svunna tider står gamla bleckslagerimaskiner kvar, som ägaren gärna visar upp.

Om huset blir restaurerat, har han för avsikt att göra ett museum i källaren. Där finns bl a metallformar till gamla tiders sittbadkar, som ofta ordinerades av urologer, för hälsobad. Karen måttbeställdes efter kroppstorleken och en av orsakerna var att det på den tiden var svårt att värma upp mer än ett minimum av varmvatten. Sittbadkaren var oerhört svåra att tillverka och idag finns ingen sådan mästare att tillgå.

På promenad i Madrid 1996:
Ulrika Brime guidade, Monica Andersson fotograferade och Ingela Brandberg skrev.

Sr Beltrán visar upp en hatt från Madrids äldsta hattmakeri, Medrano 

 

Epilog:
Artikeln om Madrids allra äldsta butiker skrevs i början av 1996 och någon uppföljning av vad som har hänt med butikerna har tyvärr inte skett. Det är mycket tänkbart att flera har fått slå igen i takt med renoveringar och stigande hyror som följd. Likaså är det inte så säkert att nya generationer vill ta över efter de gamla.

Se artikeln som ett stycke kulturhistoria, förhoppningsvis så gör vi en ny promenad en dag bland korvskinn, tygbalar och gamla sittbadkar för att ta reda på som har hänt sen sist.

Senast uppdaterad: 2002-06-26