La Trashumancia – ett omistligt arv

I årtusenden har de iberiska fåraherdarna varje år fört sina djur upp till svalka och friska beten i bergen norrut för att undfly sommarens torka och värme i de södra delarna, för att med höstregnen återvända till dalarna söder ut.

På så vis växte ett omfattande vägnät fram som band ihop de norra och sydliga delarna av landet, och som delvis har bevarats till våra dagar som ett omistligt arv. Vägnätet, som är mer än 10 000 mil långt och upptar 1% av landets yta, reserverades på 1200-talet genom ett kungligt beslut för “La Trashumancia”, de årliga boskapsförflyttningarna.

Längs dessa uråldriga vägar finns ruiner från iberiska bosättningar, vattenhål och källor, kyrkor, byar och städer vars gator är ursprungliga boskapsvägar. Från 1200-talet fram till 1800-talet har hjordar på upp till 5 miljoner djur, mest merino-får, varje vår och höst förflyttats på vägarna, och på så vis skapat relationer mellan norr och söder av stor ekonomisk, kulturell och social betydelse.

Ekologisk aspekt
Även den ekologiska aspekten av La Trashumancia har varit viktig, då den inneburit ett optimalt utnyttjande av naturresurserna med en minimal energiförbrukning, eftersom djuren går för egen maskin och betar på “las cañadas”, som inte är små stigar utan har en bredd på 75 meter.

Trashumancia finns i många länder, men på den iberiska halvön har den haft särskild stor betydelse pga det speciella klimatet och ortografin: en lång torrperiod från maj till oktober och två stora centralplatåer som skiljer de bergiga delarna i norr – gröna under sommaren men snötäckta under vintern – från dalarna i söder – förtorkade på sommaren men mycket bördiga under vintern.

La trashumancia förhindrade att stora områden blev upplöjda och att stora, mycket ömtåliga landområden eroderades. Boskapen gav gödning åt marken, höll landskapet öppet och bidrog på så vis till bättre kontroll av skogsbränder. Dessa betesmarker gav dessutom en mångfald av växter, som är bland de högsta i världen med mer än 40 olika arter per kvadratmeter. Av denna mångfald levde en mängd djur som harar och kaniner som i sin tur födde det iberiska lodjuret och kungsörnen. Trashumancia var också till fördel för slättlandsfåglar som trappfågel, stäpphöna, järpe, rördrom etc, som kunde häcka på vår och sommarutan risk för att boskapen förstörde deras bon. Även björnar, vargar, svartgam, brungul gam, asgam och lammgam var beroende av Trashumancia för sitt överlevande.

Ett systems förfall
Under 1900-talet blev det vanligt att göra förflyttningarna med bil eller tåg samtidigt som herdeyrket blev mindre populärt och hjordarna blev mindre. När rätten till vägarna inte bevakades blev de snart överbyggda av hus och bilvägar mm. Ett urgammalt system tycks vara på väg att försvinna till många människors förskräckelse.

Fåraherdarna demonstrerar för sina rättigheter till sitt uråldriga vägnät, “Cañadas Reales”, och för att återinföra de traditionella årliga boskapsförflyttningarna, “La Trashumancia”.

De har kommit på sin urgamla boskapsväg som faktiskt går mitt i centrala Madrid. Här på bilden förbi Alcaláporten, vägen fortsätter sedan till Puerta del Sol, Madrids mittpunkt.

Projekt 2001
För att återinföra Trashumancia, för att verka för bevarandet av las cañadas och av inhemska boskapsraser, att skapa arbetstillfällen på landsbygden och att visa på landsbygdens sociala, kulturella och ekologiska betydelse grundades “Proyecto 2001” med stöd av bl a Europeiska Naturarvsfonden. Man har nu organiserat Trashumancia sedan 1993 och ska fortsätta till år 2001 – om pengarna räcker!

För den som bryr sig så går det bra att stödja detta projekt. Man kan finansiera t ex ett får för 10.000 pesetas (ca 500 kr) eller 250 kvadratmeter betesmark för 5.000 pesetas. Då får man titeln Hedersherde/herdinna av de Kungliga Fårvägarna. Inte så illa!

Bevarandet av La Trashumancia och las cañadas innebär givetvis en väldig potential för en växande turism på landsbygden, detta i ett land där turismen är den största näringsgrenen. Till las cañadas har alla rätt, till skillnad från de angränsande privatägda landområdena.

Boskapsvägarna – Cañadas reales
A Zamorana B De la Plata C Leonesa Occidental D Leonesa Oriental E Segoviana F Riojana G Soriana Oriental H Solrana Occidental I Conquense – Murciana J Del Reino de Valencia	Cañadas Navarra 1 De Andía 2 de las Provincias 3 De Salazar 4 De los Roncaleses	Cañadas Aragó 5 De las Cinco Villas 6 De Aínsa 7 De Viñamala 8 De Ordesa 9 Del Moncayo 10 De Albarracín	Cañadas Cataluña I Aranense II Oscense III Leridana IVLeridano-tarraconence V Gerundense

 

Text och foto: Eva von Malmborg

Artikeln lades ut första gången år 2000.

• Tweet
• Pin It

 Skriv ut
Sätt betyg på inlägget: