Under 80-talet har såväl centralregeringen i Madrid som den autonoma i den baskiska huvudstaden Vitoria tagit olika initiativ för att nå en uppgörelse för att slut på våldet i Baskien. Ett av dessa var det som togs av den förre lehendekarin Carlos Garaikoexea i januari 1983 när han inbjöd representanter för det baskiska socialistpartiet PSE-PSOE och Herri Batasuna till samtal om en fredsplan som kan sammanfattas i fem punkter:

1. Alla politiska krafter i Euskadi skulle enas om det angelägna i att våldet upphör.
2. De separatistiska uppfattningarna skulle erkännas som fullt legitima.
3. Man skulle söka efter en snabb och rättvis lösning på Navarrafrågan.
4. Självstyrets maximala omfattning för den som förband sig att lämna den väpnade kampen skulle utökas.
5. De olika formerna av strafflindring för den som förband sig att lämna den väpnade kampen skulle utökas.

Herri Batasuna accepterade inbjudan och likaså socialistpartiet. Ledaren för PSE, Txiki Benegas, ställde dock som krav för att sätta sig vid samma bord som Herri Batasuna att inget blod fick spillas medan samtalen pågick. Men den 2 januari föll en civilgardist offer för en granat som avfyrats av ETA och PSE bröt samtalen.

Sedan PSE-PSOE och PNV i januari 1985 kunde träffa en “historisk överenskommelse” om att i fortsättningen samarbeta i regeringsarbetet och i kampen mot ETA, synes utsikterna för att våldet skall ta slut ha ökat något. Ett av orsakerna för detta är att PNV:s aktiva deltagande i kampen mot ETA på sikt måste beröva organisationen det passiva folkliga stöd som är en av de viktigaste förutsättningarna för ETA:s existens.

Som en konsekvens av det förändrade politiska klimatet i Baskien under 80-talet har centralregeringen öppet börjat använda en annan strategi för att få stopp på ETA-våldet. För första gången visade Madrid öppet att de var beredda på att förhandla med ETA. Som svar på regeringens länge hållna motstånd mot förhandlingar svarade ETA med en motkommuniké där de tog avstånd på kravet om icke-våld under förhandlingar, istället deklarerade de att vapenvilan endast kunde ske när KAS-alternativen var uppfyllda.

Den 10 november 1987 skrev alla politiska partier i Cortes (inklusive PNV och EE) under en “pacto de estado” mot terrorism, så att det skapades en konscensus för regeringen att driva sin differentierade politik mot ETA. 12 januari 1988 skrev alla partier (utom HB), efter intensiva och svåra förhandlingar, under en historisk överenskommelse mot våld i Baskien. Kort därefter erbjöd ETA vapenstillestånd om regeringen ville ta upp förhandlingar med dem. Dessutom släppte ETA sitt krav på KAS-alternativet som bas för diskussionerna, och gick med på, för första gången, att tillåta politiska representanter delta i samtalen. Efter tre månader utan våld meddelade regeringen att de var beredda på att återuppta kontakterna med ETA-ledare i exil. Dessa händelser har lett till en mer optimistisk syn på terrorn i Baskien.

I en undersökning 1988 angav 75% av de svarande i Euskadi att ETA:s position hade försvagats under de senaste åren. 56% menade att det var mycket troligt eller troligt att förhandlingar skulle leda till ett slut på terrorismen. (I Spanien som helhet trodde endast 29% att förhandlingar skulle leda till ett slut på terrorismen). Kidnappningen av en baskisk industriledare i slutet på februari 1988, ledde återigen till ett abrupt slut på förhandlingarna och underminerade förväntningarna på ett slut på våldet.

ETA:s beteende under slutet av 80-talet reflekterades av de förändrade omständigheterna. Å ena sidan var de villiga att kasta sina villkor åt sidan när det gällde samtal med spanska staten, vilket visade att organisationens ledarskap hade insett att ETA:s position hade försämrats när det gällde att rekrytera nya medlemmar, att utföra aktioner och att det folkliga stödet hade minskat. Å andra sidan var det bättre att förhandla medan ETA fortfarande kunde orsaka någon skada och nå vissa medgivanden från den spanska staten. Vad som också framkom var att ETA ytterligare hade delats mellan den hårda linjen och mer moderata element. Det var med de senare som spanska staten försökte förhandla. Vad skulle förhandlingar kunna leda till? Troligtvis skulle ETA bli reducerad till den mest våldsamma kärnan, en grupp militanta som först och främst skulle se till organisationens överlevnad. Och även om inte valresultatet för Harri Batasuna skulle minska nämnvärt, skulle troligtvis ETA-sympatisörerna i Euskadi reduceras till en icke-signifikant minoritet. ETA:s våld skulle inte upphöra helt, men dess påverkan på den demokratiska processen och på det baskiska samhället skulle bli mindre allvarligt.