Wallensteen (1994) visar på sju generella modeller för konfliktlösning:

1. att den territoriella frågan inte längre upplevs som viktig för parterna
2. att territorier kan delas
3. att någon form av byte äger rum
4. att omstridda områden ställs under gemensam kontroll
5. att det omtvistade området ställs under annan kontroll
6. genom användning av en internationell konfliktlösningsmekanism, t ex skiljedom
7. genom att tvistefrågan glöms bort.

Spanien är en ung demokrati, drygt 20 år gammal. Demokratiprinciperna har förankrats hos folket ju längre tiden gått och även om Baskien inte har obegränsat självbestämmande finns dock en hög grad av självbestämmande genom sin autonomi. ETA:s syfte att mobilisera folket bör bli svårare att uppnå. Enligt Gustafsson (1995) har folk allt mer öppet börjat visa sin avsky för terroristdåden. Vidare sker ofta massdemonstrationer mot våldet i hela landet, inklusive i Baskien. Genom den långtgående autonomin i Baskien ser människor att förändringar kan ske på demokratisk väg. Den territoriella frågan har redan, för åtminstone sekundära parter, minskat i betydelse och kan kanske på sikt glömmas bort.

Den andra modellen, att dela territorier, kan enligt Wallensteen vara svårt i ett demokratiskt klimat. Det största problemet är regionen Navarra, där endast 17,6% av befolkningen är basker. Majoriteten i Navarra är enligt Gustavsson inte intresserade av baskiskt självstyre.

Baskien kan genom sin autonomi redan sägas vara under gemensam kontroll, då den har regional statsapparat med ansvar för alla områden utom försvaret, valuta- och tullpolitiken, utrikeshandels- och utrikespolitiken vilket ligger på den spanska staten.