De förvarnande signalerna på konflikten kan utläsas ur historien. Baskerna har under långa perioder varit förhållandevis självständiga och oberoende och haft egna privilegier i de sk fueros. De har upplevt sig själva som en egen ras, med ett eget språk. Industrialiseringen och den påföljande invandringen spädde ytterligare på den etniska mobiliseringen och nationalismen. Efter att Franco kommit till makten utsattes baskerna för en förföljelsekampanj som tog sig uttryck i ett grymt förtryck genom bl a avrättningar, tortyr och summariska rättegångar och långa fängelsestraff. Många tvingades fly. Den tidigare uppnådda autonomin avskaffades. Ur denna förföljelse föddes ETA.

En polarisering av den baskiska opinionen till ETA:s fördel skedde vid den första ETA-martyrens död, under Burgosprocessen och vid demokratiseringsprocessen efter Francos död, då samtidigt ETA:s våld tog fart och ökade ytterligare. Turbulens och osäkerhet rådde, de radikala nationalistsympatierna polariserades ytterligare och kravet på självständighet växte. När Franco levde sökte ETA delegitimera regimen och öka den baskiska mobiliseringen genom att påvisa ineffektiviteten i den spanska statens repressalier till en växande opposition. Trots demokratiseringen fortsatte ETA med våldet för att mobilisera baskerna.

Förklaringar till effekten av ETA:s våld efter Francoregimens upplösning ligger i ett komplext, dynamiskt mellanspel mellan fyra huvudsakliga faktorer som tillsammans definierar strukturen i vilken ETA verkade; ETA:s inneslutande i en öppen pluralistisk politisk miljö, där flera nationalistgrupper tävlade om stöd och legitimitet och där mer moderata baskiska riktningar vann dominans; graden av svaghet och instabilitet i den dominerande politiska koalitionen vid ett givet ögonblick; graden av folkets stöd för ETA; och effektiviteten av regeringens svar på våld. Sättet på hur dessa fyra faktorer samverkade varierade i tid.

Under slutet på 80-talet och under 90-talet har opinionen vänt till ETA:s nackdel. En förklaring bör vara att demokratin har fått fotfäste, samtidigt har fragmenteringen inom den nationalistiska rörelsen ökat ytterligare.

Konflikten har upp- och nedtrappats allt efter hur ETA:s interna organisation sett ut och på så sätt påverkat det dynamiska förloppet. Trots autonomin och demokratiskt styrelseskick vägrar ETA att ge upp sina ursprungliga krav för att upphöra med våldet. Burtons resonemang att en av parterna kan vara oförmögen till konfliktlösning på grund av egna inre konflikter tycks stämma väl med ETA. Burton menar vidare att frustrationen kan finnas hos ena parten vilket leder till konflikt med andra parten, som därmed blir ett oskyldigt offer eller syndabock. I detta fall skulle konflikten inte nödvändigtvis ha sin grund i en dispyt mellan dem, utan uppstå ur en dispyt inom den egna sidan. Konflikten mellan parterna kan inte lösas med mindre än att den inre konflikten, inom den egna parten, får sin lösning . ETA har, under hela sin existens, haft interna konflikter över ideologi och vilka medel som skall användas för att nå målen. De har saknat förmågan att kompromissa fram lösningsförslag, därav alla splittringar och utbrytningar till olika falanger.