Den spanska staten har som främsta maktresurs den legitima rätten att använda våld för att förhindra terrordåd. En statsmakt behövs för att, med visst begränsat våld, upprätthålla basfunktionerna i samhället som ger medborgarna frihet från personliga övergrepp och möjlighet till egen utkomst. Samarbetet med t ex Frankrike och andra organ, t ex Interpool, i jakten på ETA-aktivisterna är ytterligare en maktresurs som påvisar det demokratiska systemets syn på terrorism.

Även om ETA:s terroristaktioner framför allt riktat sig mot polisen och militären har ett stort antal civila människor drabbats. ETA uppträder hotfullt, genom mord på demokratiska politiker och oskyldiga, utför bombraider, sabotage, rån och utkräver “revolutionära skatter” från enskilda företagare och banker. ETA:s våld har skapat ett klimat av rädsla i Baskien, som i sin tur har lett till en spiral av tystnad, speciellt bland väljarna till de spanska politiska partierna. Det hotfulla klimatet kan beskrivas som den främsta maktresursen för ETA. Genom våld vill de driva fram repressalier från staten för att på så sätt öka den etniska mobilisering. Detta perspektiv kommer också fram i Zartmans modell av rationella aktörer, där maktmedel kan leda till en upptrappning av konflikten eftersom en eller flera parter kan vidta motåtgärder.

En ytterligare maktresurs har ETA genom sitt samarbete med andra terroristorganisationer, där de får sin “revolutionära skolning”, tillgång till vapen, mm.