Övergångsperioden till demokrati 1975-1981 innebar en stor institutionell förändring i Spanien. 1976 kom en reform som bl a tillät bildandet av politiska partier. 1978 ratificerades den nya konstitutionen. Konstitutionen betonade den multinationella och multispråkliga karaktären av det spanska samhället och fastställde principen om hur övergången från en starkt centraliserad stat till regionala autonomier skulle utföras. Under hösten 1979 återfick Baskien den autonomi de förlorat vid Francos seger under inbördeskriget, och val till det baskiska parlamentet hölls i mars 1980. Samma år återfick Guipúzcoa och Viszcaya sitt system av skattprivilegier som tagits ifrån dem 1937.

Kombinationen av ETA:s våld och PNV:s ambivalenta hållning till frågan fick som konsekvenser att centralregeringen var tvingad att ge större medgivande till de baskiska nationalisterna jämfört med vad de spanska politikerna hade velat ge från början, annars hade legitimiteten och den framtida stabiliteten i den nya demokratin hotats.

Politiken som den socialistiska regeringen i Madrid drev under 80-talet som gick ut på kamp mot ETA visade sig synnerligen effektiv. Polisaktionerna nådde större resultat, samarbetet med den franska regeringen ledde till tillfångatagande, fängslande och deportation av ett stort antal ETA-terrorister. Vidare tilläts den autonoma baskiska polisen samarbeta med den de statliga säkerhetsstyrkorna i antiterroristaktiviteter. Den spanska staten har ända fram till slutet på 80-talet varit ovillig att förhandla med ETA. Sedan dess har det dock skett en svängning.