Spanjorerna hade å sin sida en mindre välvillig inställning. 1978 intog dock nästan majoriteten av spanjorerna en neutral hållning genom att anse terroristerna som manipulerade av andra. 1982 placerade sig 74% av spanjorerna som negativa i en elvagradig skala som mätte sympati eller fientlighet mot ETA. (Motsvarande siffra 1979 var 62%). Endast 3% förehöll sig neutrala eller positiva.

Under 1982 växte också fientligheten mot ETA bland baskerna. De som placerade sig som negativa i skalan ökade från 53%1979 till 82% 1982. Tre gånger så många basker sade sig nu också se ETA-terrorister som galna eller vanliga kriminella jämfört med 1979.

Spanjorernas attityder under perioden visar på ETA:s uppenbara misslyckande att påverka attityderna i riktning mot försoning eller undertryckande, något som skulle ha passat ETA:s strategi. Istället föredrog nära hälften av spanjorerna att ordningen skulle upprätthållas inom lagens gränser.

En undersökning 1985 visade att baskerna fortsatte ha delade åsikter mot ETA. Å ena sidan menade 76% att våldets omedelbara upphörande skulle leda till positiva förändringar för Euskadi. På svar på en annan fråga trodde endast 16% att ETA skulle fortsätta att existera. Å andra sidan avslog endast 40% ETA:s och Harri Batasunas KAS-alternativ som bas för förhandlingar med den spanska staten. Endast 36% var för det spanska statens samarbete med Frankrike i kampen mot ETA, och 63% var för förhandlingar mellan centralregeringen i Madrid och ETA.

Baskernas attityder framkommer tydligt ur valresultaten 1977-79. Baskiska nationalistpartier blev mer och mer dominerande och steg från 34 till 51%. Även om PNV hade majoriteten av rösterna som gick till nationalistpartierna och en pluralitet av de totala rösterna i Euskadi både 1977 och 1979, ökade stödet till de mer extrema nationalistgrupperna under perioden. Herri Batasuna, som för första gången presenterade kandidater, erhöll 15% av rösterna. Denna trend blev ännu tydligare vid det första valet till det baskiska parlamentet 1980. Trots allt uppnådde inte ett ensamt baskiskt parti majoritet, så att de kunde hävda att de var en ensam representant för det baskiska folket.

För rädslan att förlora trovärdighet och stöd kunde PNV varken kunnat föra moderat politik eller vara för försonande mot den spanska staten. Effekten av ETA:s våld kan utläsas genom sympatin för ETA hos en ganska stor minoritet basker, av Herri Batasunas starka närvaro som en politisk “antisystem”-rival, mot PNV. Även mellan 1981 och 1985 fortsatte PNV sin ambivalenta hållning mot ETA och hade fortfarande inte fördömt ETA offentligt, trots ökad fientlighet mot ETA bland det baskiska folket. Den PNV-ledda regionala baskiska regeringen fortsatte att kritisera den spanska statens “krig” mot ETA. Partiet hade inte heller fullt ut samarbetat med centralregeringen när det gällde bruket av polismakten för att bekämpa ETA.

Mellan det tidiga och sena 80-talet hade den baskiska opinionen blivit ännu mer negativ till ETA och separatistiskt våld. Vid en undersökning 1987 svarade 80% att våld inte längre var nödvändigt för att uppnå politiska mål. Ändå menade en fjärdedel att ETA-terrorister var patrioter eller idealister, och 34% svarade inte. En baskisk regeringsstudie visade samma år att en knapp majoritet av baskerna fortfarande tyckte att KAS-alternativet fortfarande skulle gälla vid förhandlingar mellan den spanska staten och ETA. 63% ansåg att ett referendum avseende självbestämmande skulle förhandlas mellan parterna. Även om pro-ETA attityderna minskat, fanns det fortfarande en politiskt signifikant minoritet basker som på 80-talet fortfarande verkade obestämbara i deras åsikter och därför öppna för inflytande av ETA.