De första ETA-aktivisternas föreställningsvärld kretsade kring Sabino de Aranas tänkande, men hade även Irland, Israel, Kuba och Algeriet som inspirationskällor. Däremot hämtades inte idéerna från Marx, Lenin eller Mao. ETA blev inte socialistiskt förrän senare. De två grundläggande elementen i ETA:s ursprungliga ideologi var a) de sju baskiska provinsernas fullständiga självständighet från Spanien och Frankrike och b) att befrielsekampen måste föras med vapen i hand.

1962 skrevs en bok som skulle bli av stor betydelse för ETA:s fortsatta utveckling, Vasconia av Federico Kruwig. Där framställdes det ursprungliga baskiska samhället som ett idealsamhälle, fritt från förtryck och sociala olikheter. Det politiska budskapet var att det lyckliga och harmoniska tillståndet kunde återställas om baskerna skakade av sig det spanska oket. Detta måste ske med våld. En ny mening gavs åt Sabina Aranas tankar om ockupation genom att identifiera det med kolonialism och en revolutionär strategi skrevs som baserades på tredje världens kamp mot kolonisationen. Denna modell legitimerade ETA:s bruk av våld som revolutionär krigsföring mot spanska staten.

Den strategi som än idag ligger till grund för mycket av ETA:s militära verksamhet antogs på ETA:s fjärde kongress som hölls i hemlighet inne i spanska Euskadi år 1965. Strategin kallades för “aktion-repression-aktion”. Den gick ut på att med olika våldsaktioner provocera myndigheterna till att ytterligare skärpa förtrycket, så att allt flera skulle finna kampen berättigad och söka sig till ETA. Man tänkte sig att processen skulle fortgå i spiral och förr eller senare leda till att hela det baskiska folket reste sig mot de “utländska kolonialherrarna”.

1965 genomförde ETA sin första halvlyckade väpnade aktion. Bara några dagar senare föll ledaren för kommandot i polisens händer och de övriga medlemmarna måste fly till Frankrike. Slaget kom att lamslå ETA:s militära verksamhet i över ett år. Under tiden skakades ETA av sina första inre konflikter och organisationen fick en ny ledning. Denna betraktade kampen för socialismen som viktigare än kampen för den nationella befrielsen och tog mer eller mindre öppet avstånd från den väpnade kampen. Det var fråga om en rejäl kovändning som inte kunde orsaka annat än våldsam kritik. På våren 1966 lämnade de ETA i protest mot den nya ledningens “españolisism” (spanskvänlighet) och “reformism”.

Motsättningarna mellan den nya ledningen och alla som förblev den gamla linjen trogna (majoriteten) nådde sin kulmen på ETA:s femte kongress 1967 som inleddes med att hela ledningen uteslöts. Det var på denna kongress som ETA kom att bestämma sin ideologiska hemvist inom vänstern och sin organisatoriska uppbyggnad. ETA definierade sig nu helt entydigt som en “socialistisk befrielsefront” med den dubbla målsättningen att befria Euskadi från imperialismen och det baskiska “arbetande folket” från kapitalismen. Organisationen uppdelades i fyra “fronter”, den politiska, den kulturella, den sociala och den militära. Det var en direkt imitation av Vietmihns uppbyggnad och återspeglade det faktum att ETA fortsatte att betrakta Euskadi som en koloni. Befrielsekampen borde föras enligt samma principer som i Algeriet och Vietnam. Kongressen år 1967 blev också en vändpunkt för ETA i två andra avseenden. Det var nämligen nu som organisationens väpnade kamp kom igång på allvar och som man vann sin stora popularitet bland baskerna. ETA:s växande prestige framgick med all tydlighet i samband med de väldiga sorgedemonstrationer som ägde rum för att hedra minnet av ETA:s första martyr i kampen, den 22-årige Tzabi Echevarrieta, som föll offer för civilgardets kulor den 7 juni 1968.

Bland de faktorer som gjorde det möjligt för ETA att expandera bör i första hand nämnas det stöd man började få från den baskiska kyrkan genom att denna protesterade mot polisvåldet och ställde samlingslokaler, gömställen, sjukvård mm till deras förfogande. Vad ETA:s rekryteringsbaser beträffar, så låg dessa (förutom bland studenterna) i prästseminarierna och i de nya kulturella föreningar som hade börjat växa fram sedan intresset för de gamla traditionerna och euskeran plötsligt vaknat i Baskien.

Den 2 augusti 1968 utförde ETA sitt första överlagda, politiska mord. Offret var Melitón Manzanas, en poliskommissarie inom den “politiskt-sociala brigaden”, Francos fruktade politiska polis. Dådet utgjorde en hämnd för Echevarrietas död och ledde nästan omedelbart till att undantagstillstånd proklamerades i Guipúzcoa och till att regimen ytterligare skärpte lagstiftningen mot politiska brott. Vågen av repressalier drabbade folk helt utan åtskillnad och kunde inte annat än väcka avsky hos allmänheten.

På våren 1969 lyckades polisen gripa ett flertal av ETA:s ledande kadrer i två bakhåll och organisationen blev i det närmaste tillintetgjord i Euskadi.

När ETA i augusti 1970 höll sin sjätte kongress var det dags för en ny organisationssprängning. Utanför hamnade denna gång den ortodoxa falangen (med knappt ett dussintal aktivister) som framöver kom att verka vid sidan om det officiella ETA (ETA VI) De uteslutna antog namnet ETA V för att markera att de stod på samma grund som ETA:s femte kongress. De behöll detta namn tills ETA VI 1972 försvann från den politiska arenan 1975 då man åter kallade sig för ETA.

På hösten 1970 beslöt regimen att ställa de ledande ETA-aktivisterna inför en summarisk krigsrätt i Burgos. Det var denna beryktade Burgosprocess som åter placerade ETA i händelsernas centrum och som gjorde det möjligt för den slagna, splittrade och villrådiga väpnade organisationen att göra politisk comeback. Regimens avsikter med processen var dels att ta hämnd för Manzanas död och dels statuera exempel för den övriga oppositionen i Baskien och andra delar av Spanien. De sex dödsstraff och 700 fängelseår som åklagaren yrkade på skulle, tänkte man sig, förlama allt organiserat motstånd mot regimen. Istället blev det tvärtom. Burgosprocessen utlöste den största proteströrelse Spanien upplevt sedan inbördeskrigets slut och slutade med ett förödmjukande bakslag för Franco som till sist blev tvungen att benåda de dödsdömda baskerna.

Efter Burgosprocessen var den politiska situationen i Euskadi ytterst gynnsam för ETA eftersom praktiskt taget alla basker nu betraktade Baskien som en förtryckt nation och ansåg att den väpnade kampen var fullt berättigad. Organisationens nya offensiv nådde sin kulmen med mordet på den spanske regeringschefen Luis Carrero Blanco den 20 december 1973, den s k operation Varulv. Den har av Stanley G Payne (1974) betecknats som “ett av den moderna historiens mest tekniskt perfekta politiska attentat.

Attentatet kunde emellertid inte förhindra att ETA sprack igen i oktober 1974. De två organisationer som splittringen resulterade i kom att kalla sig för “det politiskt-militära ETA”, ETA (pm), respektive “det militära ETA”, ETA (m), Skillnaden mellan dem var att medan ETA (pm) höll fast vid uppfattningen att ETA måste bedriva både politisk och militär kamp, så ville ETA (m) koncentrera sig uteslutande på den militära kampen och lämna den politiska kampen åt den revolutionära vänster som höll på att uppstå i Euskadi. Den senares åsikter bottnade i de gjorda erfarenheterna att det i praktiken var mycket svårt att föra båda typer av kamp samtidigt och att det var farligt för organisationen att ha medlemmar som framträdde öppet. Trots dessa skillnader hade båda organisationerna samma politiska mål och samma strategi när det gällde folkets revolution . Varken den nya splittringen eller den händelse som hade utlöst den (ett attentat mot en cafeteria i Madrid som kostat 11 oskyldiga livet) kan sägas ha skadat ETA:s anseende i Baskien. I det övriga Spanien däremot passerade detta anseende sin zenit 1974.

För Baskiens del slutade Francoregimen med tre svarta år under vilka undantagstillstånden avlöste varandra och kriget mellan ETA och myndigheterna ytterligare trappades upp. Ultrahögern inledde ett privatkrig mot ETA, mot de radikala baskiska prästerna och mot alla som kunde misstänkas för nationalistsympatier osv.

När det gäller nationalismens egen utveckling bör det framhävas att det var under denna tid som ETA började att få konkurrens från nationalistiska krafter som var kritiska mot den väpnade kampen. Dessa hörde hemma inom det traditionella nationalistpartiet som nu såg sin stund nalkas, och inom vissa grupperingar bland den sk patriotiska vänstern.

1975 när demokratiseringsprocessen påbörjades intensifierades striden mellan ETA (m) och ETA (pm). Andra vägar att uppnå ETA:s mål började uppstå. ETA (pm) sökte delta i den politiska processen, ville börja förhandla med den spanska staten och, samtidigt, öka våldet för att förhandla fram en styrkeposition. Vid ETA:s sjunde kongress beslöt ETA (pm) att skapa ett vänsterparti. Detta påvisade ETA (pm):s strategi om att dela upp den politiska och militära makten och att lösa upp den militära grenen på sikt.

1976 bildades EIA, det baskiska revolutionära partiet. Detta parti var ett av flera radikala nationalistgrupper som bildades under denna tid. En annan grupp var Herriko Alderdi Sozialista Iraultzalea, det “populära socialistiska revolutionära partiet”, som sympatiserande med ETA (m) och som senare blev kärnan av “antisystem”-koalitionen Herri Batasuna.

Mitt i denna politiska fragmentisering inom den nationalistiska rörelsen fanns fortfarande en önskan att bevara en viss mån av enhet. Behovet av fortsatt etnisk mobilisering och kampen om ETA:s legalisering ledde 1976 till Koordinadora Alberzale Sozialista, KAS, den socialistiska patriotiska koordinationskoalitionen, bildades. I slutet av 1976 godkände KAS det sk KAS-alternativet, vars ursprung var ETA (m):s åttapunkters manifest. Det alternativa program, som framför allt bestod av radikala nationalistkrav, sattes senare som ETA (m):s huvudsakliga villkor för att kunna förhandla med den spanska staten.

Både ETA (m) och ETA (pm) förkastade 1976-års reformlag och den spanska konstitutionen 1978, och fortsatte bruket av våld. Men under 1979-80, vid tiden för upprättandet av den baskiska autonomin, hade ETA (pm) kommit att acceptera att huvudsakligen agera politiskt och tagit på sig ledarrollen för Euskadiko Ezkerra (EE), en koalition av nationalistiska partier.

1981, kort efter kuppförsöket, upplöstes ETA (pm), och de medlemmar som ville fortsätta den väpnade kampen anslöt sig till ETA (m). Sedan dess har EE gått in i det baskiska socialistpartiet och aktiv deltagit i institutionaliseringen av den baskiska autonomin och i januari 1993 gick det samman med den baskiska grenen av socialistpartiet. I början av 80-talet fungera det också som en medlare mellan fd medlemmar av ETA (pm) och den spanska regeringen när det gällde social återanpassning för personer som inte var skyldiga till våldshandlingar.

ETA (pm):s avhopp 1981 lämnade ETA (m) som den huvudsakligt ansvariga för terrordåd och detta resulterade i ett sjunkande antar terroraktioner. ETA (m) och det associerade politiska partiet Herri Batasuna fortsatte, trots den baskiska autonomin, att hålla fast vid sin syn att det fortfarande pågick ett krig mellan den spanska staten och Baskien och att våldshandlingar följer den etniska massmobiliseringen till dess att KAS-alternativet uppnås. Sedan 1981 har ETA (m) utvecklats till en hemlig armé som består av små celler med tre till fem medlemmar som har direkta förbindelser med den militära ledningen i Frankrike.

ETA:s historia har karaktäriserats av konflikter, kriser och förändringar. Ingen av ledarna har erhållit legitimitet under en längre tid. Framför allt har de interna stridigheterna gällt fyra huvudfrågor; prioritering av nationell kontra social frigörelse, vikten av massmobilisering och, efter Francos död, deltagande i demokratiseringsprocessen kontra väpnad kamp och hur man bäst sammanjämkar dessa två strategier, dvs relationen mellan den militära och politiska falangen och i vilken grad autonomin kan tillåtas och till sist, graden av samarbete med “spanska” politiska krafter. Beroende på tid och omständigheter har synen på dessa frågor överlappat varandra på olika sätt och har på så sätt lett till instabila och tillfälliga koalitioner mellan de olika ETA-fraktionerna. Men skillnaderna i ideologi har inte varit den enda källan till konflikt. Maktkamp mellan ledarna och uppdelningar i rang har ofta mindre bestämts av skillnader i ideologi och strategi än av vänskapsmönster och personliga bindningar till varanda. Med den växande “militariseringen” av ETA under 80-talet har de interna konflikterna tenderat att fokuseras på hur man skall svara på spanska statens- och andra politiska styrkors reaktioner. Allt eftersom det blivit svårare att hitta stöd, har den interna debatten över mål och strategier uppenbart minskat. Dess främsta mål har blivit själva organisationenes överlevnad.