Fueros avskaffande och det klimat av sorg, bedrövelse och frustration som spred sig i det spanska Baskien efter det karlistiska nederlaget utgör den allmänna bakgrundet till den nationalism som föddes i Vizcaya på 1880- och 1890-talen. Det var en försvarsreaktion mot en stat, som i baskernas ögon framstod som svekfull, omoralisk, inkompetent och svag samt en reaktion mot en utveckling, som för baskerna syntes medföra slutet på deras egenart. De första att lyfta den nationalistiska facklan var jauntxos, den gamla styrande klassen. Till jauntxos fiender hörde centralmakten, liberalismen, de spanska invandrarna och de baskiska storkapitalisterna som hölls ansvariga för invandringen. Den baskiska nationalismen var således till en början reaktionär, ultraklerikal, antikapitalistisk, våldsamt antispansk och rasistisk. Därmed var den också dömd till att länge inte kunna räkna med vare sig de baskiska storföretagarnas stöd eller den spanska vänsterns förståelse.

Den baskiska nationalismens födelse och första trevande steg är intimt förknippade med Sabino de Aranas (1865-1903) gestalt. Nästan allt i den baskiska nationalismen, från ideologin till namnet Euskadi (den baskiska jorden) som gemensam beteckning för de sju baskiska provinserna, är hans skapelse. 1892 bildade han Partido Nacionalista Vasco (PNV). Från början var den baskiska nationalismen, formulerad av Arana, extremt etnocentrerad. Den koncentrerade sig kring rekonstruktonen av en kollektiv identitet baserad på det baskiska språket, rasåtskillnad, ultra-katolicism och total förkastelse för allt som var spanskt (inklusive de spansktalade emigranterna i Baskien.

PNV kunde se sina krafter och sitt inflytande växa sakta men säkert, nationalistpartiet lyckades göra betydande inbrytningar inom prästerskapet och medelklassen. Vidare kunde partiet för första gången förankra sig i Guipúzcoa och även, fast i mindre utsträckning, i Alava och Navarra. År 1910 splittrades partiet i två fraktioner, en moderat och en radikal. Den moderata fraktionen förespråkade samarbete med den spanska högern i kampen mot liberalernas antiklerikala lagstiftning och mot den växande socialistiska faran. De tog även avstånd från den “allt eller intet”-politik som de ansåg att partiet förde. Den radikala fraktionen slog vakt om ortodoxin och ville inte veta av något samarbete med vare sig den spanska högern eller den baskiska oligarkin.

Vid första världskrigets utbrott var den baskiska nationalismen, kvantitativt sett, ännu tämligen svag och kunde inte mäta sig med monarkisterna, karlisterna och socialisterna i Baskien. Men PNV hade sin splittring till trots hunnit utveckla sig till den kanske mest välorganiserade politiska kraften på hela pyreneiska halvön. Tiden under första världskriget och fram till 1920 var allmänt sett gynnsam för nationalisterna. Det nationalistiska uppsvinget varade så länge nationalisterna förmådde nära hoppet om en snabb uppgörelse med Madrid om den baskiska autonomin efter det att katalanerna fått sin. Den väntade uppgörelsen om den katalanska autonomin uteblev emellertid. År 1923 lamslogs rörelsen helt av general Primo de Rivera som grep makten genom en statskupp och omedelbart utfärdade ett generellt förbud mot all politisk verksamhet. Tjugotalet var dock inte ett förlorat årtionde. Bakom parollen “Givel egiak ekatxari” (Vänd stormen ryggen) en baskisk kulturrevolution. Inom loppet av några få år skapades en uppsjö av civila sammanslutningar som snart kom att fungera som ett “motsamhälle” till det etablerade spanska. Med detta “motsamhälle” fick baskerna för första gången i modern tid en konkurrenskraftig nationell kultur och ett nationellt medvetande. Nationalisterna, å sin sida, fick en bred folklig bas att falla tillbaka på, något som de dittills hade saknat. I detta motsamhälle legitimerades våldet som ett svar på förtrycket av den spanska staten och gjordes helig med religiös symbolik genom aktivt stöd av det lägre prästerskapet.

Efter Primo de Riveras avgång i januari 1930 kunde nationalisterna åter verka fritt och redan i november samma år förmådde de två nationalistorganisationerna övervinna sina värsta motsättningar och slå sig samman på nytt. Den nye partiordföranden: José Antonio Aguirre förnyade det återförenade PNV och gjorde partiet praktiskt taget fritt från de ultrareaktionära, teokratiska och rasistiska inslag. Förhandlingarna om den baskiska autonomin återupptogs efter folkfrontens seger i valet i februari 1936. När det bara återstod tekniska detaljer för att det spanska parlamentet skulle godkänna självstyret kom generalernas uppror den 18 juli 1936 och förhandlingarna måste avbrytas på nytt. Under valrörelsen i februari hade PNV förklarat att partiet skulle ställa sig neutralt i händelse av en konflikt mellan högern och vänstern i Spanien. När inbördeskriget bröt ut visade det sig dock helt omöjligt för nationalisterna att hålla sig utanför denna “spanska” konflikt. Om inte annat, därför att det viktigaste målet för de revolterande högerkrafterna just var att sätta stopp för “separatismen” i Basken och Katalonien.

Den autonomi som blev formellt godkänd av det spanska parlamentet den 1 oktober 1936 gällde på pappret de tre vascogadianska provinserna (Navarra hade sedan 1932 hamnat utanför förhandlingarna). I praktiken gällde den emellertid enbart provinsen Vizcaya, eftersom Alava och merparten av Guipúzcoa hölls av Francos styrkor. Det autonoma Euskadi fick i nationalistledaren José Antonio Aguirre sin första president och regering den 7 oktober 1936.

Det autonoma Euskadis historia är kort och slutet tragiskt. Så länge Euskadi inte utsattes för några militära angrepp fungerade autonomin. När general Mola inledde sin offensiv mot Euskadi den 31 mars 1937 ändrades situationen radikalt. Den goda samarbetsanda som hade rått mellan de olika krafterna som ingick i koalitionsregeringen försvann i samma takt som de illa utrustade och dåligt organiserade baskiska styrkorna måste överlämna sina ställningar till fienden, (som mest utgjordes av navarriska karlister, dvs andra basker). Det slutliga nederlaget kom den 19 juni 1937 då Bilbao slutligen föll.

Tiden efter Francos seger utsattes Euskadi för ett grymt förtryck. Hundratals tillfångatagna republikaner och nationalister avrättades efter summariska rättegångar. Fängelserna fylldes med tusentals politiska fångar. Barnen tvingades att bli medlemmar i fascisternas ungdomsrörelser. Autonomin avskaffades helt. Alla symboler som vittnade om nationalismen togs bort och förstördes. Den baskiska oligarkin spelade en mycket central roll i undertryckandet av den baskiska nationalismen. I likhet med de navarriska karlisterna hade denna klass givit de upproriska generalerna sitt fulla stöd från början. Även i Baskien hade kriget varit ett inbördeskrig, och nu såg oligarkin tillfället att en gång för alla “operera bort den nationalistiska svulsten ur den baskiska kroppen”.

Förtrycket, exilen och svälten hindrade uppkomsten av en organiserad opposition under den frankistiska diktaturens första och hårdaste år. Baskerna upplevde deras territorium som militärt ockuperat av en illegitim spansk stat. Dualismen, vi mot dem, förskanskade sig ytterligare som en del av den baskiska politiska och kulturella verkligheten. Faktumet att de etniska känslorna och politiska intressena inte kunde uttryckas genom legitima kanaler gjorde att frustrationen hos baskerna växte ytterligare, speciellt som PNV i exil och äldre nationalister i Spanien höll sig passiva. Yngre nationalister sökte nya radikala sätt att uttrycka sin etniska identitet och bekämpa Francoregimen.