2.3.1 Baskiens historia fram till nationalismens framväxt
Baskerna har under långa perioder varit ganska oberoende och självständiga. När romarna ockuperade Iberiska halvön ca år 200 f Kr fick de under drygt tre sekler behålla förhållandevis stor självständighet. Baskernas relationer till de araber som på 700-talet bemäktigade sig halvön blev till en början lika goda som de varit till romarna. Under ett par århundraden var därför den enda fiende som baskerna hade på halvön den kristna ministaten Asturien. De fredliga förbindelserna med araberna underlättade baskernas kamp mot det karolingiska väldet. År 824 grundades furstendömet Pamplona, sedemera kungariket Navarra. Det baskiska kungariket uppnådde sin storhetstid med Sancho III den store (1004-1035), som lyckades samla alla basker under en gemensam stat. Under denna period förvandlades Navarra till den starkaste och mest utvecklade staten på halvön och Sancho III kunde mot slutet av sin regeringstid härska över hela det kristna Spanien utom de katalanska grevskapen. Storhetstiden varade fram till 1076 då riket styckades av Kastilien och Aragonien. 1134 kunde dock Navarra återuppstå tack vare García el Restaurador (1134-50). Denne kung lyckades även återta Alava, Guipúzcoa och Vizcaya samt definitivt driva ut araberna. Navarra bevarade sin självständighet till år 1521, men som obetydlig stat. De viktigaste följderna av den navarriska statens försvagning blev att de flesta baskiska områdena i fortsättningen måste leva under främmande herravälde och nästan utan förbindelse med varandra. Detta innebar att olikheterna och splittringen mellan de olika baskiska folken gjordes bestående och institutionaliserades. De tre provinserna Vizcaya, Guipúzcoa och Alava, som på 1200- och 1300-talen övergick till Kastilien kunde fortsätta att styra sig själva och leva under sina egna lagar såsom de alltid hade gjort.

Under skyddet av sina lagar och privilegier, sk fueros, åtnjöt den baskiska befolkningen betydande rättigheter och privilegier. Dessa lagar tillförsäkrade baskerna bl a rätten att hålla lantdagar, att själva utse sina ämbetsmän och utöva rättsskipning. De representativa baskiska församlingarna, Las Juntas Generales, ägde vidare rätten att vägra åtlyda dekret mot sedvanerätten enligt formeln “man lyder det, men man utför det inte”. Samtliga invånare i de tre provinserna var dessutom befriade från att i vanlig ordning erlägga skatter till staten och från att fullgöra krigstjänstgöring utanför den egna provinsens gränser. På 1500-talet inkluderades i Vizcayas och Guipúzcoas respektive fuero ett unikt privilegium: alla vizcayaner och guipuzcoaner skulle framöver betraktas som hidalgos, adliga. Slutligen försåg fueros baskerna med en betydande rättstrygghet som förklarade de tre provinserna som frihandelszon. Lagarna byggde huvudsakligen på baskernas sedvanerätt, en uråldrig, av romerska och germanska sedvänjor lindrigt påverkad hävd. Med tiden kom fueros dock att kompletteras med nya rättigheter och privilegier, beviljade av de kastilianska kungarna.

Under nästan sex sekler var baskernas förhållande till Kastilien/Spanien i det närmaste problemfritt. Kastilien respekterade deras Fueros och dessutom tjänade baskerna mycket på att lyda under den mäktiga kastilianska nationen. Utöver den baskiska ekonomins utveckling i nära anknytning till den kastilianska expansionismen gjorde även många basker storartade karriärer i statens och kyrkans tjänst. Under 1700-talet betraktades tillhörigheten till den spanska staten alltjämt som något givet och oproblematiskt.

Centralmakten avskaffade fueros i samband med de sk karlistkrigen på 1800-talet, 700 år efter de upprättades. De faktiska konsekvenserna var katastrofala för de flesta basker. En stor del av bönderna blev ruinerade när de berövades sin skattefrihet, sina allmänningar och sina billiga importvaror. Prästerna förlorade sin förr själklara “ledande roll”. Bara i städerna fanns det grupper som tjänade på den liberala omvälvningen: köpmän som nu fick tillgång till jorden och rätten att exportera Vizcayas järnmalm, industriidkare vars produktion var inriktad på export till Kastilien, osv. Men även i städerna fanns det många som drabbades hårt av förlusten av skattefriheten och de billiga livsmedlen.