Baskien var tidigt industrialiserat, jordbruket är bördigt, fisket rikt och folket arbetsamt. Baskien har därför alltid varit ett av Spaniens rikaste områden.

Den äldre baskiska industrin hade sin storhetstid på 1500-talet. Staden Bilbao var på 1500-talet inte bara Kastiliens ledande industriella centrum utan även dess viktigaste hamn. Storhetstiden varade tills Kastilien förlorade sin hegemoni i slutet av samma århundrade.

De tre första årtiondena på 1900-talet var gyllene tider för det baskiska näringslivet. Den baskiska nationalismen, som ideologi och rörelse växte fram ur industrialiseringen. Från att ha varit ett samhälle byggt på småskaligt jordbruk och handel, ändrades det till ett samhälle baserat på gruvnäring, tung industri, skeppsbygge och bankväsende. Den påföljande befolkningsökningen gav gynnsamma villkor för den baskiska nationalismen. Vidare ledde industrialiseringen till en ökad etnisk mobilisering och skapade ett annorlunda system för social stratifiering, där en ny klass av baskiska industrialister och finansiärer blev dominerande och snart inkorporerades i den spanska oligarkin. Vidare utvecklades en arbetarklass, när tusentals bönder från andra områden i Spanien flyttade till Baskien. Dessa förändringar innebar ett allvarligt hot mot den traditionella medelklassen och till hegemonin av den katolska och rurala baskiska kulturen. Utmärkande för den baskiska kapitalismen är storskaligheten, den tunga industrins dominans och den höga monopoliseringsgraden. Denna sk baskiska oligarkin utgör en nyckelgrupp i Euskadis nutida politiska drama.

En annan period av snabb social och ekonomisk transformering skedde under den sk ekonomiska “boomen” mellan 1960-1975. Befolkningen i Euskadi växte med 44%. Åter igen var immigrationen från andra delar av Spanien en viktig faktor till befolkningstillväxten. År 1975 var endast 51% av de som bodde i de tre provinserna av baskisk härkomst, 8% var av blandad härkomst, 11% var första generationens basker och 30% var födda i andra delar av Spanien. Som ett resultat av den “andra” industriella revolutionen, ökade den aktiva befolkningen i Euskadi med 25,2% mellan 1960-1975, när motsvarande ökning i övriga Spanien endast var 9%. Den sektoriella fördelningen av den ökade arbetsstyrkan ändrade åter igen radikal det baskiska samhället och hade betydelsefull inverkan på den baskiska nationalismen under den sena Franco-perioden och under övergången till demokrati.

1974 kom den baskiska ekonomin i kris. Krisfaktorerna är både externa (oljekrisen) och interna (den politiska oron, som skrämt iväg många företagare). Den ekonomiska krisen var mer svårlöst i Baskien än på andra håll. De värst drabbade branscherna råkade vara de bärande i ekonomin och den rådande politiska oron störde genomförandet av den ofrånkomliga strukturomvandlingen. Den stora arbetslösheten, den väldiga miljöförstöringen i storstadsområdena och de dystra framtidsutsikterna för ungdomen ses av många forskare som viktiga faktorer bakom det politiska våldet.